Jag står utanför ett sjukhus i Norrbotten i den grönskande sommaren och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Det är nära till järnvägen härifrån, bara en liten promenad genom ett villakvarter. När loket kommer så behövs det bara ett kort språng så är jag där.
Men det skulle förstås vara synd om lokföraren.
Piller eller Theralen (flytande sömnmedel, reds anm) är heller ingen idé – det kräks man bara upp eller så magpumpar de en inne på akuten. Det vet jag sedan gammalt. Nej, det måste vara säkert. Jag får inte misslyckas den här gången. Men det känns som att psykvården skulle vinna om jag gjorde det nu, innan jag har hunnit berätta om hur vården för självmordsbenägna ser ut. Det är kanske bättre att göra det i smyg om någon månad i stället. Gå ut i skogen och lägga mig där och hittas död om tio år.
Jag sökte vård för ett par veckor sedan, säkert femte vändan med samma problem. De mörka tankarna hade blivit för svåra att bära själv. På sjukhuset skrev de in mig på tjugofemman, avdelningen för sluten vuxenpsykiatrisk vård. Men låt er inte luras av namnet, för någon vård ser man inte skymten av.
Hela artikeln: Aftonbladet.
