Efter att ha följt nyheter och TV under ett par veckor börjar jag inse att vissa av de små-brister som dessvärre alltid finns i ett samhälle inte längre är så små.
Ett samhälle bör vara konstruerat med flera nivåer av skyddsnät för den enskilda medborgaren. Vården ska fungera, ersättning skall ges till de som behöver sådan i enlighet med de lagar som finns. Brister finns alltid, men de får inte vara så stora att inte något skyddsnät fångar upp en.
Som tur är lever vi ett land där vården prioriteras, oavsett färgen på riksdagen.
Se då till att den fungerar! Att lova och inte leverera är sämre än att inte lova alls.
Räcker inte sjukvårdspersonalen till? Anställ fler!
Är inte kvaliteten tillräcklig? Gör något åt det då!
Indragningar, besparingar och nedskärningar är INTE förenligt med förbättrad vård.
Visst, detta kostar pengar, men man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Vill man, och lovar att, förbättra vården så krävs det substantiella medel!
Vad händer sen efter vården?
Återigen, håll det ni lovar. Säger lagen att man har rätt till ersättning så antingen ändra lagen eller betala ut. För närvarande lever vi i ett system som mest påminner om motsatsen till den juridiska bevisbördan 'oskyldig tills motsatsen bevisats'.
En misstänk våldtäktsman eller mördare behandlas enligt denna oskyldighetspresumtion, där åklagaren har den fulla bevisbördan, men en sjukskriven gör det inte! Den 'lilla människan' måste agera sin egen försvarsadvokat och bevisa för försäkringskassan att han/hon har rätt, annars blir det automatiskt avslag, om det inte blir det ändå...
Det är en dyster bild jag målar upp, och den drabbar som tur är långtifrån alla, men hur många krävs det för att inse fakta?
I de senaste händelserna utanför Israel, fruktansvärda som de är, omkom upp till 16 människor. Israel handlade antingen av misstag eller med ont uppsåt.
Hur många omkommer i onödan i vården om man räknar in slarv, resursbrist eller medvetet agerande? Hur många efter vården?
Känsloskillnaden mellan dessa båda situationerna är påtaglig. Den ena situationen trycks ut i media av varenda tidning, radio- och TV-kanal, demonstrationer och offentliga protester.
Den andra hamnar i kulisserna...
Med de tillgängliga resurser som staten har, är det verkligen omöjligt att lista ut vad som krävs? Måste verkligen nyblivna mödrar vräkas från sitt hem, är det så bråttom på akuten att smärtlindring inte hinns med, är det rimligt att bli utan ersättning för att ansökan inte kom in i tid? Jag kan inte svara på detta men det är frågor som är värda att ställas!
Det börjar för mig bli svårare och svårare att vara stolt över att vara svensk.
Snälla, tänk, känn, agera, innan detta land inte längre är det Sverige jag växt upp i och älskar!
Ett svar;
SvaraRaderaJa det kan vara så hektiskt på akuten att inte smärtlindring hinns med. Man kan inte bara ösa ut den godtyckligt och maskera eventuella symtom för doktorn, då blir vården ännu sämre och det tror jag inte du vill. Behovsprincipen tillämpas och bara för att man har mest ont betyder det inte att man ska vara först att träffa doktorn.
Jag misstänker att du själv inte arbetar inom vården och faktiskt inte förstår riktigt vad du skriver om.
Av hela mitt inlägg lyckades du alltså fokusera på en sak och dessutom, uppenbarligen utan att ha läst mina tidigare inlägg, påstå att jag inte vet vad jag pratar om...
SvaraRaderaOm du läser lite noggrannare så skriver jag ingenstans att smärtlindring ska 'ösas ut godtyckligt', detta vore som du säger helt fel.
Dock, när läkaren HAR tittat på en och kommit fram till ett ingrepp som skall utföras, bör inte smärtlindring sättas in då? Jag tycker det. Den smärta jag utsattes för, helt i onödan för att läkaren hade bråttom, var inte alltför underhållande.
Dessutom har jag aldrig påstått att den med mest ont ska träffa doktorn först. Den triage som sker vid mottagningen är långt mycket mer komplicerad än så.