Konsten att vara både läkare och medmänniska samtidigt

Nedan följer en trist historia om hur det kan gå när läkare inte bryr sig om patienten utan resultat enbart...

Min fru har en reumatisk sjukdom vid namn SLE.
Denna kommer och går i sk 'skov', perioder då kroppen får för sig att attackera sina egna delar. Detta behandlas med en blandning olika mediciner, ofta inklusive Imurel, en medicin som dämpar immunförsvaret vid ex. transplantationer.

För ett par år sedan fick min fru ett ganska stort skov med påverkan på både hjärta och njurar. Hon hade precis fått en ny läkare då hennes ordinarie, som varit med från början för ca 20 år sedan, precis gått i pension.
Den nya läkaren, en medelålders kvinna vi kan kalla Katrin, forskade inom SLE.

Ganska fort upptäckte min fru och jag att Katrin inte var särskilt bekväm i närheten av patienter, särskilt inte hennes egna. Hon diskuterade ofta min frus fall med kollegor, utan att ta hänsyn till att vi faktiskt var där, ibland utan att ens hälsa eller skapa ögonkontakt. Stora brister i information förekom, vilket i ett fall resulterade i att jag (när jag påpekade detta och 'klagade') blev utkastad från min frus rum...
Både jag och min fru fick känslan av att min fru var 'det senaste spännande projektet' och inte en levande människa med känslor.

Plötsligt en dag fick min fru, nyligen utskriven, information om att medicinen Imurel skulle bytas ut mot Cellcept, ett 'bättre' alternativ. Ingen annan motivering, inga varningar, nada.
Vi funderade inget vidare om detta, Katrin vet väl vad hon gör.

Två dagar efter införandet av den nya medicinen började min fru må dåligt, MYCKET dåligt. Konstanta kräkningar, hårbortfall (mer än hälften av min frus hår försvann) etc.

Vad hade då hänt?
Det visade sig att Katrin tagit beslutet att 'testa', i forskningssyfte, en medicin som var helt otestad på den sjukdomsbilden min fru hade! En medicin som har LÅNGT mycket mer biverkningar än den förra (ex. 'vanlig' biverkning, fler än 1 av 20, är olika sorters cancer bla hudcancer, fler än 1 av 10 utvecklar bältros vilket min fru gjorde)!
Detta helt utan att informera min fru!

Var finns medkänslan, förståelsen för att patienten faktisk är sjuk? Hur långt bör/får man gå för att gagna sin egen agenda? När blir riskerna för patienten för stora, eller 'offrar' man några på vägen för att få snabbare resultat?
Är fortfarande patienterna det viktiga eller blir man fartblind...?

En tid därefter fick vi bytt läkare...