Att smärta eller inte smärta...

Hej!

Äntligen ett forum för alla oss som känner att svenska sjukvården inte riktigt fungerar längre!

För ca 3 veckor sedan genomled jag en Nissen Fundoplikation (åtgärd för läckande magmun), inte lapraskopiskt (titthål) utan traditionell kirurgi. Operationen gick bra men veckan jag var inlagd var lite av en tragedi.

Jag var inlagd onsdag till söndag och under denna perioden så hade jag bara läkarkontakt 1 gång (!), utskrivningen skedde helt utan läkares inblandning, trots repeterade klagomål från min sida (rodnad runt ärret, feber, nedsatt allmäntillstånd).

Nog om det, detta inlägg vill jag koncentrera till vad som händer efteråt.

Mycket riktigt så hade jag fått en infektion av operations-såret, något som en enkel pencillin-kur förmodligen hade kunnat förhindra...

Som sagt, jag blev utskriven på en söndag. Under den kommande veckan hade jag eskalerande feber, frossa, huvudvärk, smärta i såret etc. vilket ledde till att jag på lördag morgon tog mig till akutmottagningen i Lund.

Efter ett antal timmars väntetid kom en kvinnlig läkare in och tog en titt på såret, fortfarande med 34 st agraffer, och det konstaterades att det bildats en abscess som måste dräneras.

Läkaren vände sig till en sjuksköterska i korridoren och började prata om skalpeller och lokalbedövning.

Nu hör det till saken att jag är immun/resistent mot just lokalbedövning, särskilt mot de vanligare preparaten (bla xylocain). Har inte haft en lokalbedövning som 'tagit' sen jag var 10 år gammal (är 34 år idag). Detta finns inskrivet i min journal!

Jag påpekade detta vilket som vanligt inte togs på allvar. Jag påpekade det lite 'hårdare' varpå läkaren slutligen trodde mig. Efter ett antal olika ingrepp under åren, helt utan bedövning, så var jag tämligen påstridig om att någon sorts smärstillande behövdes!

Det beslutades att jag skulle få nål satt (PVK - Perifer VenKateter, venflon) och via denna få en cocktail av ketogan (smärtstillande) samt dormicum (lugnande).

Sjuksköterskan påbörjade försök att sätta nål (notera, jag är inte och har aldrig varit 'svårstucken'). Samtidigt tyckte läkaren att hon kunde ta bort agrafferna.

Nu började helvetet...

Sjuksköterskan misslyckades fatalt med att sätta nål. Jag blev stucken i vänster armveck, vänster handrygg, höger handrygg och slutligen höger fotrygg. Det 'rotades' en hel del och sjuksköterskan försökte en gång pusha koksalt för att kontrollera om hon träffat rätt, vilket hon inte gjort, varpå koksalt trycktes in i vävnaden runt venen, inte helt smärtfritt.

Läkaren var nu klar med borttagning av agrafferna (inte heller helt smärtfritt) och uppenbarligen hade abscessen punkteras för det började rinna en hel himla massa var/blod från en av hålen efter en agraff. Jag koncentrerade mig på att hålla mig fast i britsen eftersom sjuksköterskan rotade runt med full fermitet i min fotrygg på sin jakt efter en ven.

Läkaren bestämde sig då kallt för att 'nu var det dags'. Hon började trycka hårt (jag menar HÅRT, har fortfarande stort blåmärke på vänstra halvan av magen efter detta) runt och på abscessen samtidigt som hon ett flertal gånger stack en peang in i magen på mig. Hon tvingade upp ett hål i min mage, stort som ett plommon och ca 6-7cm djupt:



















Bild tagen av min fru, dagen efter.


Jag behöver kanske inte närmare förklara hur H*LVETES ONT detta gjorde...
Helt ärligt så kommer jag inte ihåg hela förloppet, var nära att svimma ett par gånger.

Mot slutet (visste jag ju inte då) så gick det inte längre utan jag började skrika 'Stop!' åt läkaren.
Frågade henne om jag, eftersom sjuksköterskan FORTFARANDE rotade runt efter en ven, inte kunde få lite ketogan subkutant (spruta in under huden) med kommentaren:
- Ähm, jo, visst. Det tänkte jag inte på...

Sjuksköterskan klagade på att hon inte hade sådan tillgänglig på sin vagn utan att denna fanns på andra sidan avdelningen, upphörde sina försök att sätta nål och knatade iväg efter sprutan.

Läkaren fortsatte sin 'behandling' någon minut till (jag höll i mig) och sedan var det tydligen klart. Abscessen var tömd.

Någon minut senare kom sjuksköterskan in och satte en spruta i magen på mig och ytterligare ca 10 minuter senare började ketoganet verka varpå jag flöt iväg in i opiat-himlen.

Vad blir då resultatet av en sådan här upplevelse?
Hur ska jag någonsin kunna lita på att läkare inte bara är experimentlystna slaktare utan faktiskt utbildade personer som är där för mig?
Nästa gång jag behöver vård, kommer jag att söka sådan?

Andra bloggar om vården, sjukvården,  HSAN,  Intressant?