Varför tror ingen mig?

För ett par månader sedan fick jag en tand utdragen, vänster nedre visdomstand.
Tanden var inte inflammerad, inget konstigt. Anledning var rekommendation från min tandläkare pga längre tids strul, bäst att ta den när allt är 'lugnt'.

Fick en tid bokad, informerade tandläkaren om att lokalbedövning inte funkar på mig.
Han informerade mig om att ingreppet kom att ske på hans lilla mottagning av en tillkallad tandkirurg för han vågade inte själv med en så komplicerad tand. Kirurgen skulle bli informerad om bedövningsproblemet.

Dagen kom.
Jag fick träffa kirurgen i väntrummet lite innan. Förklarade bedövningsproblemet grundligt (!) och att det står i min journal. Kirurgen skrattade lite, klappade mig på axeln och sade:

-'Ingen fara, jag vet vad jag gör. Har tagit med starkare grejjor till dig'

Operationen började med bedövningen, som faktiskt verkade fungera. Käken blev lite domnad.
Kirurgen tog ett verktyg och slog loss kronan på tanden...

Oh, shit, kändes som om någon hällde saltsyra i min käke, gjorde ont som fan!!!

Eftersom jag höll på att hoppa av britsen och klagade LJUDLIGT verkade kirurgen bli lite ställd.

-'Kände du det där?'

-'Kände?!? Skojar du? Nog fan kände jag det!'

-'Är det säkert? Gjorde det verkligen ont?'

-'JAAA! Det gjorde väldigt ont. Varför skulle jag ljuga, vill bara ha detta överstökat!'

Kirurgen injicerade mer bedövning. Sedan skulle det borras i roten.
Mer smärta, MYCKET mer...

-'Det här kan inte stämma, menar du att det gör ont på riktigt?'

-'Det gör ont så in i helvetet!!!'

-'Jag får ge dig resten av bedövningen, sen har jag inte mer.'

Fler nålstick, aj.
Ett par svettdroppar började tränga fram på kirurgens panna och han kastade oroliga blickar på min tandläkare. Kirurgen tog ett annat verktyg och, med en liten hammare, klöv roten i delar.

Fan, det här händer bara inte, inte IGEN! Kände illamåendet komma och synfältet blev mindre. Världen saktade ner...

Kirurgen, som måste märkt något slutade. Mina knän höjdes och systern viftade luft i ansiktet på mig.

-'Jag är hemskt ledsen men jag vet inte vad jag ska göra...'

*fan fan fan*

-'Här finns inte starkare grejor, ingen narkosmöjlighet. Vi kanske skulle föra över dig till dit jag jobbar egentligen, och söva dig. Det kommer förmodligen inte bli idag, vi har varken rum eller personal ledig.'

*FAN FAN FAN*

-'Hur mycket är det kvar?

-'Inte så mycket, dra ut rötterna, rensa upp, sy igen. Kanske 20 minuter.'

Ok, nu ska vi se, blodet rinner ur munnen på mig och käken känns som om någon kopplar 230V i var ände. Vill jag ha det, eller rättare, KLARAR jag detta i flera timmar, potentiell ett dygn?

-'Gör det, fort!'

Det som följde var sannolikt det värsta jag genomlidigt under mina då 33 år.


Efterråt frågade jag kirurgen vilket 'nytt starkt' bedövningsmedel han använt. Han förklarade skamset att han inte trott mig och därför bara tagit med det billigare Xylocain, en av de äldsta och vanligaste medlen, ett ämne som jag VET inte fungerar på mig...


Så, vad gick fel?
Var jag inte tillräckligt ihärdig?
Vad? Jag vill verkligen veta!
Vad krävs för att detta inte ska hända varken mig eller någon annan någonsin igen?

Aldrig, detta kommer ALDRIG att hända mig iaf!

Nu, någon månad senare, hände det igen... (se mitt tidigare inlägg om smärta)